![]()
Att vara utsatt för våld i familjen är traumatiskt. Att sedan gå skilda vägar men ändå vara tvungen att låta sitt barn bo hos den förälder som är våldsam är fruktansvärt. Det kände Maria som också ser hur mycket skyddshemmet betytt för henne.
Trakasserier blev en del av både Marias och Helenas vardag. Än idag pågår det, trots att det gått många år sedan de flytt från ett våldsamt förhållande.
Både Maria och Helena (fingerade namn) levde ett normalt, lyckligt familjeliv under många år innan de alls anade att mannen de bodde med var våldsam.
Helena hade det bra tills en dag då hon blev självständigare, utbildade sig och vågade säga vad hon tyckte.
- Allt var frid och fröjd när barnen var små, allt var bra så länge jag höll med honom. Ända tills jag fick kurage att en gång ha en avvikande åsikt. Då skuffade han mig första gången.
Våldet blev mer och mer fysiskt, ofta i samband med alkohol. Helena vaknade upp och förstod att hon måste göra något den dagen hon fann sig själv vara suicid.
- Jag uppsökte läkare och fick hjälp att komma ur förhållandet. Sedan en gång ringde jag polisen för han slog mig halv fördärvad.
Helena flyttade, men har stora minnesluckor av vad som hänt både före och efter.
Också Maria hade en lycklig vardag under ett tiotal år.
- Det hände över en natt, berättar Maria.
Efter en misshandel där också barnen drabbades och senare hot om att ta det gemensamma barnet med i döden så flydde Maria till ett skyddshem. Hon blev kvar nästan två månader.
- Jag har alltid sagt att det här skyddshemmet har en bit i mitt hjärta. Utan dem skulle jag inte vara här idag, säger Maria samtidigt som tårarna rullar ner för kinden.
Maria fick hjälp och stöd med både praktiskt och känslomässigt.
- Personalen på skyddshemmet gjorde att jag kunde hålla huvudet klart. Jag kände mig trygg där. De tog hand om min son när jag inte orkade och sade hur jag borde gå till väga.
Skyddshem ger trygghet och en normal vardag
Villa Familia i Mjölbolsta, som tar emot personer som behöver tillfälligt skydd, har funnits i åtta år. Det upprätthålls av Folkhälsan Syd och har som mest haft 700-800 vårddygn på ett år.
- Det viktigaste då klienter kommer till skyddshemmet är att lugna situationen. Att sova, äta, leka och göra vardagliga saker i lugn och ro, säger Miia Soramäki som är ansvarig handledare på Villa Familia.
Säkerhet och trygghet är en självklar del av skyddshemmet vardag. I övrigt kan skyddshemmet erbjuda stöd och hjälp då klienterna behöver vara i kontakt med myndigheter, såsom advokater, brottsofferjouren, eller hjälp med att hitta annan bostad, att fundera över skyddsaspekter och säkerhet. Bland annat.
- Allt mer satsar Villa Familia också på barnen, vi använder en modell som heter ”Trappan” där barnen får berätta sin egen upplevelse av vad som hänt säger handledare Mona Elander.
Klienterna kan komma till Villa Familia dygnet runt och kan stanna allt från en natt till några månader.
Det finns några kommunala skyddshem i Finland och barnskyddsorganisationen Förbundet för mödra - och skyddshem upprätthåller ett tiotal. Sammanlagt finns cirka 20-25 skyddshem. Från och med nästa års början ska staten finansiera alla skyddshem, och det ser Marjaana Piispa som är enhetsansvarig på Villa Familia som något positivt:
- Vi vet inte hur det ser ut ännu, men staten ska framöver betala alla klienters dygn här. Det låter bra eftersom det nu beror på från vilken kommun en klient kommer hur länge de får stanna.
Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, men …
Tillbaka till Maria som har en son tillsammans med sin förra sambo. En tid ordnades övervakade träffar mellan far och son, men de övervakade träffarna slutade redan efter en kort tid – ett beslut som socialen fattade.
- Jag har ibland varit besviken och inte förstått hur det fungerar. Ganska i ett tidigt skede fick han fara hem till pappa. Det började med någon timme. Det var helt fruktansvärt. Men jag var tvungen att gå med på det – tills jag fick ett besöksförbud.
Maria glömmer aldrig hur det var att lämna sin son över natten första gången.
- Jag glömmer det aldrig. En mamma som har varit med om sådant här – det kändes som att skicka barnet in i vargens gap. Tänk hur kroppen kan reagera på det, jag reagerade genom att vara sjuk alla dagar, hade migrän. Händer det igen? Vad händer det där? Kan min son sova tryggt? Rädslan kom igen, den finns så långt ner i ryggmärgen. Den far nog aldrig bort.
Hon är skeptiskt till hur sonens träffar med fadern skötts.
- Ett barn har rätt till båda föräldrar, jo – men då ska nog båda vara i ett sådant skick att du är kapabel att ta det ansvaret, säger hon.
Det har gått några år sedan den första gången.
- Det har gått bra, men några enstaka saker har det varit på vägen, några frågetecken. Jag har många gånger undrat hur mycket krävs det innan ett barn på riktigt öppnar sig och berättar hur det egentligen är.
Rädslan sitter i fortfarande
Helenas exman dömdes för våld, men hennes liv blev inte bättre. Det psykiska våldet fortsatte i form av trakasserier, hot, förföljelser.
- Jag är fortfarande ständigt rädd. Jag vet aldrig vad som väntar, säger Helena.
Hon var länge rädd för att lämna sin man främst av ekonomiska orsaker, att bli ensam med små barn. Men att bryta det gamla livet har varit ett bra val.
- Du är fri att bestämma själv vad du gör, du behöver inte vara rädd för någon.
Maria har det bra idag, är sambo och försöker lever ett normalt, lyckligt liv.
- Enda molnet jag ibland har är min son som träffar pappa regelbundet. Samma saker fortsätter, men inte våld eller så. Rädslan finns kvar. Den lättar, men den går aldrig bort. Tiden läker alla sår – men inte de som hjärtat får.
