Hennes namn var Marianne, och hon var min mormor.
Marianne var en levnadsglad, stark och rätt så frisk kvinna. Under sitt långa liv hann hon uppleva många fina saker. Som ung jobbade hon mycket och som äldre reste hon en del. Hon blev mor till fyra döttrar, mormor till sex och mormorsmor till nio barn. Hon uppfostrade sina barn som ensamstående kvinna, i en tid som var betydligt svårare än vår i dag. Trots detta var hon aldrig bitter mot människan eller samhället - tvärtom, hon var den som sa "det reder sig nog".
Jag såg upp till henne. Hennes generation har sett och upplevt saker som vi i nutid bara kan försöka begripa oss på. Vi har dem att tacka för ett eget fosterland, där det finns många förebilder. Hon var en av mina.
Sista åren bodde hon i en trevlig lägenhet på Blomsterhemmet. Hon klarade sig rätt så bra ensam, hemvården besökte henne en gång i veckan och min mor tog hand om de praktiska sakerna däremellan. Mina mostrar bor alla längre borta och mommo ville inte gärna ta emot utomstående hjälp, så det här var för stunden en fungerande lösning. Hennes svaga ben och yrsel ställde dock till det mer och mer...
Julen 2011 var hennes sista omgiven av en älskad familj. Allt var som vanligt, kanske var hon aningen virrigare än förut? Så i början på januari föll hon ganska illa då hon var ensam hemma. Till följd av detta blev hon intagen på Västra Nylands sjukhus, avdelning inre medicin. Snart stod det klart att något var på tok, hennes ben bar helt enkelt inte mer. Man röntgade hennes huvud och hittade förändringar. Hon kördes till Lojo för vidare undersökningar.
Det visade sig att mormor hade en växt på hjärnan. Den förorsakade svullnad som i sin tur ledde till yrsel och svaghet i vänster sida av kroppen. I väntan på neurologens utlåtande fick hon kortison. Svullnaden gav tydligt med sig, gumman blev aningen klarare och aningen stadigare på benen.
Dagen efter beskedet kom jag till avdelningen klockan 14. Jag undrade om mommo visste vad man hittat? Hur reagerade hon?
Jo, läkaren hade berättat för henne på morgonen. Om hon tog saken till sig var oklart då hon bara blivit tyst. Därpå blev jag informerad av en till synes skamsen vårdare om följande: Mormor flyttas till Mjölbolsta, för att vänta på neurologens beslut gällande eventuellt ingrepp. Hon var just på väg att ringa min mor, då hon just själv fått beskedet. Ok, när? Klockan 15, medan man ännu kunde utnyttja egen sjuktransport, var svaret.
Ojdå... Det lämnade mig med en timme att försöka prata om läkarbeskedet, klä på mommo, hjälpa att packa kassen och att förbereda mommo för flytten, som hon bara några minuter innan fått veta om själv.
Mommo var förvirrad, men som vanligt höll hon upp den glada minen och skämtsamma tonen. Den lilla stunden vi fick för oss själv hann jag fråga om doktorn pratat med henne. "Jo, sa hon. De har hittat något i huvudet på mig visst? Ska de göra något åt saken? Vart ska jag nu flyttas? Kommer ni ändå ofta och hälsa på? Det blir ju så långt bort."
Flytten gick i det stora hela ganska bra. Aningen råddigare blev hon för stunden, som alltid när det inträffade något oväntat, vilket är helt naturligt.
När mormor vistats fyra dagar på Mjölbolsta kom diagnosen hem till henne per post. Växten antogs vara en metastas. Ett operativt ingrepp skulle inte göras.
Samma dag besökte min mor henne. Där satt hon och väntade, kammad i håret. Nu skulle hon åka hem! Så hade ju personalen lovat. "Jag är så frisk jämfört med många, de behöver min säng!"
Min mor blev den stora boven, då hon vägrade. Hur skulle en människa som inte kan ta sig till toan själv kunna vara hemma? Vem skulle hjälpa henne om hon faller? Hemvården använde vi som sagt 1gång/vecka före det här.
Jag ringde upp avdelningen för att ifrågasätta det som mött min mor. "Ja, men Marianne var ju i så mycket bättre skick, och så ville hon ju hem."
Jag frågade då om vi inte borde börja med ett vårdplansmöte. Och fanns det nu ett läkarutlåtande gällande växten i hennes huvud? Vad var framtiden med den, vad hade vi att vänta? Kortison var knappast en långtidslösning? Jag är ju inte läkare, men förstår nog att det är väl aldrig bra med något i huvudet, som inte ska finnas där. Vilken människa, som bott hemma så här länge, vill inte hem?
"Jo, kanske vi ändå borde börja från ett vårdplansmöte... Var hade bilderna på huvudet tagits? Kunde de få en kopia på utlåtandet?"
Här gick enfaldiga jag i den tron att alla undersökningar skett inom "samma hus".
Ganska fort blev mormor sämre. Man röntgade hela henne, utgående från diagnosen metastas. Inget hittades, alltså antar vi ännu i dag att det inte var en metastas? Det spelar väl inte någon roll egentligen, numera. Jag bara ifrågasätter om mina egna papper inte hade hittat fram om jag var i samma situation? Att jag är 50 år yngre än mormor gör säkert en skillnad i behandlingsmetoder, men i informationskategorin borde vi väl vara på samma linje?
Hon slutade gå, efter en kort tid ville hon inte ens sitta upp mer. Hon blev deprimerad och gråtmild. Men in i det sista, medan medvetandet om omgivningen fanns kvar, torkade hon tårarna om du kom på henne: "allt är bra!", "maten är god", "flickorna är rara!" och "nej, jag har inte ont!" Men ont i själen, det hade du nog älskade vän.
Nu diskuterades inget vårdplansmöte längre. Ekonomiskt sett var det här en frustrerande tid. Vi anhöriga som såg raset i hennes kondition från dag till dag visste att hon aldrig kommer hem igen. Men eftersom ingen kunde ge det beskedet med säkerhet, kunde vi inte säga upp hennes lägenhet. Så med sin lilla pension skulle hon nu betala hyra och sjukhusplats. En fälla som säkert mången åldring hamnar i. Då hon inte utnyttjat full hemvård kunde vi inte automatiskt "hoppa över" till kön för en plats på ålderdomshem. Jag förstår systemet och accepterar det, tror dock att familjens beslut om att sköta många saker själv hade varit annorlunda om man vetat slutet.
Så i början av mars fick vi klargjort att hem kommer hon inte mer. Nu kände hon inte igen alla sina närmaste mer. Gråtande sa hon att hon inte visste mitt namn, men jag fick mata henne, för hon visste att hon var min mormor, och jag var hennes sol. Gråtande matade jag henne och tog ett steg närmare farväl.
Vi sade upp lägenheten och redde upp hennes grejer. Bland hennes papper hittade vi ett vårdtestamente. Vi förde dokumentet till avdelningen.
I slutet av mars flyttades mormor till en annan avdelning i samma hus. Sorgen och smärtan för en anhörig att se ett så här drastiskt fall inom så kort tid är svår. En klen tröst var att hon nu hade glidit så långt ifrån oss att hon inte reagerade på flytten mer. Mesta tiden sov hon.
Men hennes vårdtestamente hade man inte sett av på den här avdelningen. Mormor hade en stark önskan om att få dö med hjälp av enbart smärtstillande hjälp. Vad om vi anhöriga inte besökt henne dagligen? Om ingen nämnt om testamentet? Vem hade fört hennes talan då? "Det är ju så här efter att vi blev Raseborg... allt e lite upp-och-ned" Den frasen hörde vi många gånger. Med all respekt - det orkade jag inte bry mig om i min egen sorg och oro! Hon är var min mormor oberoende av om hennes hyresvärd är Folkhälsan eller Raseborg!
Mommo bodde nu i ett trevligt litet rum. Med en radio spelande vid fönstret och ett skönt lugn över avdelningen. Hon hade en rumskompis som också blev en bekant syn. Sängarna stod så tätt att jag och min mor höll bägge kvinnorna i handen, då vi var på besök. Vilket inte var ett problem. Rumsvänninan var inte någon vi kände, av respekt lämnar jag namnet onämnt, men alla förtjänar närhet. Det hinner inte dagens vårdpersonal med.
En vecka senare kom dagen vi visste stod att vänta. Mormor gick bort, en fredag förmiddag.
Min mor frågade i telefonen om det är något akut vi borde göra? Jo, vi måste ordna med att få bort henne från Mjölbolsta före veckoslutet. Mamma ringde mig och min syster, tillsammans skulle vi åka för att ta farväl. Via begravningsbyrån då alltså. Jag tyckte det kändes märkligt. Måste hon sökas före veckoslutet? Vart ska hon föras? I vad ska hon föras? Jag kunde inte i mitt tillstånd tänka klart. Tänkte att kanske det fungerar så här? På begravningsbyrån blev vi informerade att så här ligger det nog inte till. Nu skulle vi ta hand om vår sorg och åka för att ta farväl. Mommo kunde de söka på måndag eller tisdag.
Väl på Mjölbolsta väntade jag på att få ta farväl. Att få se ett lugn i det älskade ansiktet. Att få se att smärtan gett vika. Mommo låg kvar i sitt rum, i sin säng. Hon såg rofylld ut. Hon låg där i kritvita lakan med blommor på bröstet. Jag kysste min mormor farväl, smekte henne över det vackert gråa håret - just så som jag vet att hon gillar det.
Och försöker låta bli att tänka på att i sängen bredvid, max en meter ifrån, ligger mommos rumskompis. Det enda som skiljer oss åt är ett tygdraperi. Får det vara såhär? I mitt tycke är det respektlöst mot damen i sängen bredvid, mot oss anhöriga och framför allt min mormor!
Jag berättar för sköterskan vad som berättats för oss på begravningsbyrån. "Nej, hon måste sökas - Raseborgs stad har inte skrivit hyresavtal för kylutrymmet!". Efter en liten diskussion ber jag henne ringa upp begravningsbyrån själv. Här hade vi det igen, "Raseborgs stad".
Man måste ingenting. Bara betala skatt och dö. Min mormor gjorde bådadera. Som en grundtrygghet i det här landet, trodde jag att man får göra det med värdighet. Hon var någons dotter, syster och väninna. Hon var någons mor, mormor och mormorsmor. Hon var viktig. Och hon var förtjänt ett värdigare slut.
Mormor var med om exakt 60 dagar, 3 avdelningar och 4 rum i systemets karusell. Mitt djupa medlidande går till alla anhöriga som är där, har varit där, många mycket längre. Jag orkar inte ens föreställa mig en flerfaldigare vånda än vår. Många är de sorgliga historierna man hört. Vem pratar för de dementa, sjukdomsbrutna... döda, om inte vi anhöriga?
På hemvägen beslöt vi att åka tillbaka till begravningsbyrån, välja kista och göra andra förberedelser. Den underbara kvinnan där mötte oss med den förståelse och respekt vi borde fått från den minuten dödsbeskedet nådde oss. Hon hade fått samtalet från Mjölbolsta, och mormor skulle stanna där till och med onsdag. Jag kan nu en tid senare känna mig frestad att ringa och fråga vem som nu betalde hyran för hennes plats.
Jag vill dock tacka alla de kvinnor med varsamma händer som vårdade mommo. Jag har inget illa att säga om det värdefulla jobb de gjorde. Personligen träffade jag bara fin personal. Här vill jag även passa på att tacka alla de från Vård i hemmet, som fanns där för mommo medan hon ännu bodde hemma. Det är inte deras fel att samhället prioriterar effektivitet som bygger på statistik, siffror. Nummer och opersonliga uppgifter. Jag förstår själv att personerna som gör det närmaste jobbet med patienterna är bara spelbrickor i spelet. Min ilska riktar sig mot spelet, framför allt dem som lagt upp spelreglerna.
Om min mormor kunde svara på vad hon tyckte om förloppet hade hon högst antagligen svarat "allt är bra! Det var väl inte hela världen!" Men mommo, jag vet att i ditt hjärta hade du inte menat det. Därför pratar jag istället för dig.
Dehär låter som ett klagomål, fast egentligen är det inte det. Det är Mariannes berättelse.
Min mormor hade ett rikt 89-årigt liv. Det här var "bara" 60 dagar av det. Det hjälper inte, i hennes fall att klaga mer. De 60 dagarna är redan förbrukade. Och hon dog bara en gång, jag fick bara en chans att säga farväl. Kanske jag hellre kallar det för en vädjan? Ett rop på hjälp för alla de otaliga som är i hjulet, på väg ut ur det eller kanske på väg in i det.
Vi är alla individer, vi borde aldrig vara bara siffror. Allra minst när vi avslutar våra dagar i detta land.
Sov gott mommo, du var värdefull. Jag är ledsen att du gick bort i ett välfärdsland där du bara var ett nummer.
Katja Sjöroos
Barnbarn nummer 4