![]()
När Marianne Tapper var ung drömde hon om en stor familj där alla har tid med varandra. Mannens alkoholism, den eviga flyttrumban och Mariannes egen impulsivitet har gjort att hon känt sig otillräcklig som mamma. Drömmen om ett hus med egen täppa uppfylldes ändå för några år sedan.
Marianne Tapper har flyttat 25 gånger i sitt liv. En orsak till det kringflackande livet var exmannens alkoholism och den ständiga jakten på nya jobb. Men Marianne själv är också impulsiv av sig vilket lett till snabba karriärbyten, nya flyttlass och också en del problem i relationen till de fem barnen och den egna hälsan
Jag blev bekant med Marianne för många år sedan. Hon var den glada, rödhåriga kvinnan som jobbade i kassan i en mataffär i Ekenäs i mitten på 1980-talet. Jag sommarjobbade i samma affär och märkte att många äldre och ensamma gärna valde kön till Mariannes kassa trots att det skulle funnits kortare kassaköer. Hon gav sig tid att lyssna på dem och var alltid väldigt uppmuntrande. Jag valde själv också Mariannes kassa när jag handlade i affären. Det jag inte visste var att Marianne hade ett trassligt hemliv med en alkoholiserad exman som trakasserade henne. Jag visste inte heller att hon hade ytterligare ett jobb som avbytare på några mjölkgårdar.
Jag ville vara en mamma som pysslade med barnen och som fanns där som ett stöd för dem. Men så blev det nu inte riktigt
Marianne har hunnit fylla 65 och är pensionerad. Under de yrkesverksamma åren har hon hunnit med flera jobb. Hon har bland annat drivit ett litet café och hon har också jobbat med återvinning och kompostering. Allt det här har hon sysslat med i Ekenäs. I dag bor hon i Västanfjärd, men hon har också bott i bland annat Åbo, Lappvik och Helsingfors.
Hemskt att flytta till Åbo
Marianne är född och uppvuxen i Helsingfors. Redan som barn flyttade familjen flera gånger inom Helsingfors, men för unga Marianne var det en katastrof att som fjortonåring flytta till Åbo.
- Alla mina kompisar fanns i Helsingfors. Dessutom bytte jag från en samskola till ett flicklyceum. Det var en kulturkrock som hette duga.
Det var på grund av pappans jobb som familjen flyttade. Marianne som egentligen var rätt blyg av sig blev en vild tonåring.
- Jag försökte kompensera kompisbortfallet som jag hade blivit utsatt för. Vi hade ett sammansvetsat kamratskap i Hertonäs. Men man får foga sig i allting, mina barn har i sin tur varit tvungna att foga sig i alla våra flyttar.
Marianne är ledsen över att också hennes barn har varit tvungna att bryta upp från flera olika hem. Skillnaden är att Mariannes pappa flyttade med sin familj på grund av han avancerade på karriärstegen medan Mariannes barn varit tvungna att flytta på grund av att deras pappa söp bort sina jobb.
Man blev också ett kontrollfreak. Jag kunde ringa till hans jobb för att kolla att han verkligen var där.
Spriten var familjens fula spöke
Marianne träffade sin blivande man som adertonåring. Hon hade en dröm om sex barn och en önskan om att få vara en riktig pysselmamma som helhjärtat kunde ägna sig åt barnen och hemmet. Ganska snabbt fick Marianne och hennes man tre barn i Åbo. Men mannen hade stora problem med spriten och klarade inte av att hålla några jobb för en längre tid. Familjen flyttade flera gånger.
- Man blev också ett kontrollfreak. Jag kunde ringa till hans jobb för att kolla att han verkligen var där.
Småningom flyttade familjen till Lappvik i Hangö eftersom mannen fick jobb på en fabrik. I Lappvik utökades familjen med ytterligare två barn. I Lappvik köpte de också ett hus. För Marianne var det något helt fantastiskt med ett eget hus och egen gård. Till en början var allt bra, men när den första amorteringen skulle betalas fick hon en kalldusch.
- Jag hade sagt till barnen att vi skulle ha en fest samma dag som vi gjorde vår första amortering. Men när jag och barnen kom till banken sade banktjänstekvinnan att min man hade lyft pengarna och sagt att vi tänker byta bank!
- Min man var sedan borta en vecka och jag var tvungen att köpa mat på skuld. Till barnen måste jag säga att nu blev det nog ingen fest.
När mannen kom tillbaka hem sålde de en del grejer för att få ihop lite pengar, men ett halvt år senare bad Marianne sin man flytta ut. Hon hade fått ett jobb och tyckte det kändes bäst för familjen att de separerade. En tid bodde Marianne och barnen kvar i huset i Lappvik. Mannen mönstrade ombord på ett fartyg och det var närmast omöjligt att få tag på honom. Det tog därför ganska lång tid innan skilsmässopapperen nådde honom.
- När han fick min skilsmässoansökan var han visst i Kapstaden och tog första bästa flyg hem. Hemma i Lappvik möttes han däremot av ett tomt hus.
Marianne och familjens fem barn hade flyttat ut. Mannen försökte begå självmord genom att tända på huset och själv gömma sig i husets källare med en flaska sprit som sällskap.
- Men när lacket på trägolvet började ryka fick han hosta. Våra grannar hörde honom och lyckades rädda hans liv.
Mariannes exmake fick vård, först på ett vanligt sjukhus, därefter på mentalsjukhus. Den här tiden vill Marianne helst glömma eftersom hon blev förföljd och trakasserad av sitt ex. Hon konstaterar bara efteråt att hon och hennes barn borde fått hjälp långt tidigare.
- Skilsmässan gick igenom 1982 och då sa min exman att jag kommer aldrig att orka och att ingen vill vara ihop med en fembarnsmamma. Det här försökte jag sedan överbevisa. Det var nog ganska tufft. På grund av det här har jag aldrig kunnat vara den mamma som jag ville vara.
- Jag ville vara en mamma som pysslade med barnen och som fanns där som ett stöd för dem. Men så blev det nu inte riktigt.
Impulsivitet eller ADHD?
Mariannes familj har också flyttat flera gånger på grund av Mariannes jobbyten. Ibland har besluten fattats ganska snabbt.
- Ingen vill prata om bokstavskombinationer. Jag har eventuellt ADHD, men alla symptom passar inte in på mig. Kort och gott, jag gör hellre än bra och är väldigt spontan och impulsiv.
- Jag gör tusen olika saker, men blir aldrig färdig med något. Jag försöker vinnlägga mig om att lyssna på folk och låta dem tala till punkt, men det är svårt. Man skakar på huvudet en gång så är alla tankar redan i grannbyn.
- Jag har också haft ätstörningar. De var som mest på ytan när jag var runt trettio, men jag har haft dem väldigt länge. När jag var yngre satte jag fingrarna i halsen och kunde sedan fortsätta stoppa i mig mat. Sedan fick jag så himla ont i mellangärdet så jag kunde inte fortsätta med kräkningarna. Efter det började jag gå upp i vikt, sakta men säkert.
- Jag är som en alkoholist, fast för mig är maten problemet. Jag kan vara en hel dag utan att äta, men efter första tuggan är det hopplöst.
Marianne säger att hon har en övervikt på cirka tjugo till tjugofem kilo, men i övrigt är hon frisk. Läkaren säger till och med att hon är en totalt frisk 65-åring.
Längtan till landet har styrt Mariannes liv
Mariannes impulsivitet har gjort att hon varit snabb i att fatta vissa beslut, bland annat vad gäller jobb. Hon jobbade ganska länge i mataffären, men eftersom hon alltid haft en längtan till landet började hon också jobba som lantbruksavbytare där hon främst mjölkade kor.
Marianne har också levt enligt gröna värden och ideal. Förutom att bo på landet, har hon drömt om att få odla grönsaker och ha egna djur. Det här hann hon uppleva i huset i Lappvik, men i övrigt har hon mestadels bott på hyra i höghus eller betongbunkrar som hon själv kallar sitt tidigare boende.
I början av 1990-talet gick hon några kurser i avfallshantering och hyrde sedan en ladugård strax utanför Ekenäs. Hon hade getter och hon sålde getost Där började hon också med återvinning och kompostering. I praktiken gick det ut på att hon körde runt med sin gamla bil och samlade ihop andras ekoavfall.
- Jag körde runt med tomma sirapsämbar till folk som bodde i höghus. De samlade sitt ekoavfall i ämbaren. När ämbaren var fulla lämnade de dem utanför dörren, lite som mjölkflasksystemet i England. Jag samlade ihop ämbaren och komposterade avfallet utanför ladugården.
Avfallshantering och återvinning var rätt nya begrepp på den tiden och Marianne medger att hon hade vissa problem med komposten, bland annat råttor.
Återbrukscentralen stängde när ladugården behövdes till andra ändamål och det var dags för Marianne att pröva på nya saker igen, bland annat som caféinnehavare.
Mariannes drömhus
Marianne Tapper har alltid drömt om ett hus på landet med ladugård och gårdsbastu. I Västanfjärd fann hon sitt drömhus.
För sex år sedan flyttade Marianne från Västnyland till Västanfjärd i nuvarande Kimitoön. Hon hade länge letat efter ett hus och fann det efter rätt många husvisningar. Marianne säger att det bara sade ”klick”.
- För en tid sedan städade jag i mina papper och hittade då en text jag skrivit för väldigt länge sedan. Där står att jag vill ha ett ställe på landet med ladugård och gårdsbastu. Nu har jag det! Vid fyllda 59 uppfylldes drömmen, men visst är det samtidigt lite ironiskt, nog kunde man väl fått det här lite tidigare. Men så här är det när man mognar lite senare.
I huset, som är personligt och hemtrevligt inrett bor också Mariannes två hundar, Cocke och Onna. Utanför finns skogen och alla dess djur. Vintertid matar Marianne alla småfåglar, sommartid får snokarna små ostbitar som de nästan äter ur handen på Marianne.
För Marianne Taipale var flytten till huset i Västanfjärd den 25te. Flera gånger tänker hon inte flytta. De flesta av barnen och de nio barnbarnen bor kvar i Västnyland, men avstånden är inte speciellt långa.
- Det här är mitt paradis på jorden. Jag kommer aldrig att bli den som står här med en dammvippa i handen utan det är stora drag som gäller. Men jag gör dem med värme.
Samtal om livet med Marianne Tapper kan du lyssna på Radio Vega fredagen den 6 mars 2015 kl 11.03 och lördagen den 7 mars 2015 kl 20.03.
