”Det är bra att som åskådare inte alltid veta vad som kommer att hända på en scen, det är bra att bli förvirrad. Det är också konstens uppgift, att ställa saker och ting på ända, att erbjuda möjligheter”. ”Jag har pushat mej själv hårt, men jag vet inte om det är för efternamnets skull eller för något inuti mej, att jag vill pusha mej själv. Jag vill hela tiden utvecklas och bli bättre”.
Tomas Jansson möter skådespelerskan Alma Pöysti för ett samtal om teater, liv och konst, avgörande arbetsprojekt och hur man förhåller sig till ett efternamn som är så teaterkänt som Pöysti.
Hon har, ännu en gång, två arbetsdryga veckor framför sej när vi träffas på ett tåg för att planera radioreportaget om henne.
Hon ska gästspela i Kuopio med två föreställningar av Morbror Vanja, hon reser två varv till Åbo för Körsbärsträdgården, spelar några föreställningar av Urho hemma i Helsingfors, och så är det två filmprojekt. Det ena förutsätter resor till Björneborg där Klaus Härö spelar in sin nya film med arbetsnamnet Dagmamman. Två veckor. Två filmer. Tre teaterproduktioner. Fyra städer.
”Det är roligt att byta sammanhang”, skrattar hon, som en nästan ursäktande förklaring.
Fast, egentligen finns det inget ursäktande över hennes approach. Inte när hon dammsuger eller uppvärmningsbrottar med en 32 kilos docka inför Urho, eller när hon sätter sin röst på spel när hon i sin soundcheck utmanar Adam Lambert inför Körsbärsträdgården (regi Andryi Zholdak), inte när hon i Morbror Vanja (regi: Zholdak) sätter sin kropp på spel på sätt som skulle föra undertecknad till akutmottagningar, eller gör en modern danskoreografi i Urho och får det att smaka modern dans och inte ens skådespelare som spelar modern dans.
Alma Pöysti i åbouppsättningen av Körsbärsträdgården, regi Andryi Zholdak.Alma Pöysti i åbouppsättningen av Körsbärsträdgården, regi Andryi Zholdak.Robert Seger
När jag inför intervjun försöker formulera min egen bild av Alma Pöysti, handlar mycket om just det. En vilja att sätta sig själv på spel, både kropp och själ. En beredskap för att utsätta sig själv.
Det är för all del något som hör till skådespelaryrket. Något som alla gör, mer eller mindre.
Alma Pöysti gör det mer.
”Ja, jag är väldigt nyfiken på att utforska den där gränsen, utforska det mänskliga i mej, hur långt kan det ta mej, vad allt finns det att upptäcka. Och genom en mänska som Zholdak, vad han kan lära mej, vad han utsätter mej för, och vad som händer då, de situationerna är jätteintressanta. Plötsligt upptäcker man så himla mycket, hur mycket det finns i en mänska. Och att visa det, att dela det med en publik kan bli hisnande”.
Vad kan publiken vinna på att du är sådan?
”Hoppeligen att man som publik kommer i kontakt med sin egen mänsklighet och sin potential, att man tar del av uttrycken kraften tankarna bilderna och ser en människa leva, leva leva leva. Kanske man som åskådare då blir nyfiken, att blodet skulle pumpa litet snabbare hos en själv”.
I ditt sommarprat i Radio Vega 2010 tala du om din barnreuma som du blev av med som 16-åring, och hur den lärde dej att citat ”mej ska inget kuva”. Finns det kvar?
”Jo”.
Hur uttrycker det sej?
”Så att jag älskar att kunna träna min kropp. Jag är så tacksam över att jag är frisk, varje dag, och att jag får dansa och springa och leka”.
”Som barn måste jag sluta med alla sporter. Viljan att göra saker fanns alltid men jag kunde aldrig lita på min kropp förrän jag var 16. Och nog bär jag med mej den erfarenheten av att vara sjuk, inte bara fysiskt, det tär psykiskt på en också, att du känner dej begränsad. Från det tror jag nog en del av min vilja kommer, att inte vara begränsad, att ingenting ska få sätta stopp för det som finns där inne som vill ut. Vare sej det är kropp eller ord”.
När jag klipper ihop radiopersonporträttet av Alma Pöysti, söker jag också upp en gammal intervju gjord i Hangö 2009. Då hade hon nyss jobbat ett första år på nationalscenen Svenska Teatern och väckt uppmärksamhet både som Pippi och Fröken Julie.
När jag då frågade henne var hon ser sig om tio år, 2019, svarade hon att ”jag vill prova på så mycket som möjligt. Det skulle vara roligt att fara utomlands, studera litet, men jag får se. Nya sammanhang, nya mänskor, det är bra med utbyte så man inte går på i samma spår. Det är väl det jag hoppas på om tio år, att jag inte upprepar mej”.
I april 2013 ställer jag samma fråga på nytt, och även om åren mellan 2009 och 2013 innehållit väldigt mycket; hon har lämnat nationalscenen (”jag trivdes bra på många sätt, men trivdes inte på andra sätt, jag är mycket orolig för deras konstnärliga linje, det kändes som att jag inte kan vara lojal med den linjen”), hon har varit med om två produktioner med ”demonregissören” Andryi Zholdak och upplevt hans sätt att utmana allt och alla och hans krav på arbetsinsatser som en västerländsk syn på arbetsskydd inte alltid skulle godkänna (”Morbror Vanja lärde mej så otroligt mycket, skådespelartekniskt, hans teori om kvantskådespelaren, att man ska vara snabbare än sin egen tanke och kropp”), hon har spelat på finska, hon har engagerat sig i föreningen LUST som jobbar för att bredda synen på teater i Svenskfinland.
Och framför allt har hon gått från att bara drömma om en riktig teaterframtid till att ha åtminstone det ena benet stadigt stadigt i en teatervärld fylld av spännande projekt, med erfarenheter som borde kunna ge råg i ryggen.
Ändå, när jag ställer samma fråga på nytt, om var hon ser sig själv 2019, låter hennes förhoppningar rätt oförändrade.
”Jag hoppas att jag är frisk, att jag är fri, och vaken. Jag tror på det här med att rubba hela tiden, att det rör på sej och förändras, och jag hoppas att jag fortfarande tycker det är en bra sak”.
Egentligen den väg du redan är inne på, tillägger jag.
”Ja, jag hoppas att det fortsätter. Jag är väldigt lycklig över det som händer just nu”.