Harriet Huldins son började använda droger som 21-åring. Hans missbruk har påverkat hela familjen.
För fem år sedan fick Harriet Huldin veta att hennes son Alex använde anabola steroider. Efter det kom hasch och morfintabletter med i bilden och inom ett år var han helt beroende av amfetamin. Beroendet var vid det skedet så starkt att han sprutade vatten i sina ådror om han inte fick tag i amfetamin.
- Jag hade aldrig misstänkt något. Jag var precis som alla andra föräldrar och kunde inte tro att det här skulle hända oss. Det fanns ju ingen orsak för honom att ta droger, säger hon i dag.
Osäkerheten är värst
Efter ett års missbruk flyttade Alex hem till sin mamma och sin yngre syster och hans beroende blev en del av familjens vardag.
- Det var hemskt att vara tvungen att berätta åt hans lillasyster att Alex tar droger. Hon har alltid sett upp till honom, men jag var tvungen att ge henne en chans att skydda sig själv. Hon måste få veta varför han betedde sig som han gjorde, säger Harriet. Samtidigt är jag väldigt stolt över min dotter för att hon har klarat av situationen så bra som hon har gjort.
En av de jobbigaste situationerna har varit då Alex har fått abstinensbesvär och blivit våldsam. Vid sådana tillfällen har Harriet varit tvungen att ringa efter hans pappa eftersom hon inte har klarat av situationen ensam.
- Det värsta är osäkerheten. Man måste hela tiden vara på sin vakt när man lever med en knarkare. Jag önskar inte ett sådant liv åt någon, säger hon.
Bland annat har Harriet varit tvungen att sluta med sin caféverksamhet eftersom hon inte klarade av att sköta den samtidigt som hon skulle hjälpa sin son.
Svårt att få hjälp
Harriet har bland annat sökt hjälp hos missvårdarenheten men där meddelade man att hennes son borde få vård på Ekåsen.
- Men att få en knarkare till en läkare för att få en remiss till Ekåsen, det går aldrig. De gånger han har farit dit så har varit med tvång, säger hon.
Utan visum i Thailand
I augusti åkte Alex till Thailand och där finns han ännu i dag. Han har inget visum, inget hotellrum och troligtvis inga pengar. Mera än så vet Harriet inte om sin son.
- Jag tänker på honom alla dagar. På något vis är det skönt att han är där, så behöver jag inte hela tiden se hur dåligt han mår. Samtidigt finns rädslan för att han ska bli fast för narkotikabrott och att han har knarkskulder eller någonting sådant.
Harriet vill berätta öppet om sin son och hans drogmissbruk för att också andra ska bli medvetna om hur stora problem narkotika kan ställa till med.