I dag står Svidja slott i Sjundeå tomt och öde. Men slottets historia sträcker sig flera sekel bakåt i tiden och har ägts av flera viktiga och framstående personer.
Svidja gård har varit ett viktigt ställe både för Sjundeå och för hela Finland och är ett de få stenslott som finns i landet.
Det ursprungliga slottet byggdes på 1540-talet av riddare Erik Fleming, som bland annat hade en viktig position inom den svenska armén. På den tiden behövde man byggnadstillstånd av rikets kung om man ville bygga stenhus eftersom kungen ville hålla koll på vem som byggde fästningar och var de gjorde det.
Ombyggt flera gånger
Slottet har genomgått flera stora förändringar under olika århundraden. Den ursprungliga versionen av slottet på 1500-talet liknade mest en fästning utan några fönster.
Den första stora förändringen skedde på 1750-talet då den ursprungliga övre våningen revs av familjen Reuterholm, som kom från Sverige och som var betydelsefull inom rikets politiska liv.
Nationalromantisk förebild
Följande stora förändring skedde i början av 1900-talen då baron Wrede i nationalromantisk anda gjorde om byggnaden till ett sagoslott.
- Det var på mode på den tiden. Man sökte sina rötter i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och man ville bygga upp en egen historia för Finland. Att bygga ett medeltida slott var baron Wredes sätt att dra sitt strå till stacken och samtidigt hans sätt att kanske hedra sina anfäder och de släkter som tidigare hade ägt gården, säger Marina Grotell, som har jobbat som guide på slottet.
Staten tog över på 30-talet
År 1933 försattes baron Wrede i konkurs och då köpte Alvar Rehnberg från granngården Gårdskulla Svidja för 1,6 miljoner mark. Men staten kom emellan och tog över köpet eftersom den hade förköpsrätt till konkursbon.
- Alvar Rehnberg var god vän med August Wrede och de två hade kommit överens om att han skulle få köpa gården, berättar sonsonen Gustav Rehnberg, som ännu i dag bor på Gårdskulla gård. Gårdskulla hörde tidigare till Svidja så det kändes naturligt att de skulle fortsätta höra ihop.
Krigsinvalider flyttade till slottet
Slottet blev på 30-talet ett rehabiliteringshem för krigsinvalider från den vita sidan i kriget år 1918. En av de som då flyttade dit var Martti Karppinens föräldrar.
- Min far sårades i stridigheterna vid Tammerfors och mina föräldrar flyttade hit från Sotkamo, berättar han.
Martti och hans fem syskon bodde tillsammans med sina föräldrar i ett rum i en byggnad i närheten av slottet.
- Det var fattigt på den tiden, men det var en rikedom ändå att vi fick plocka bär från skogen och vi fick odla potatis på gårdens åkrar, säger han.
- Hela Svidja gård var som en enda stor familj och här fanns massor av barn. Nu när jag besöker gården känner jag att det är härifrån jag är hemma.
Försöksgård på 70-talet
Rehabiliteringsverksamheten fortsatte in på 1970-talet då gården togs över av Helsingfors universitet och blev en försöksgård eftersom det behövdes ny försöksverksamhet. Bland annat bodde praktikanter i slottet under den tiden.
År 2006 bestämde staten att man måste spara in på försöksgårdar i Finland och i den vevan fick Gustav Rehnberg från Gårdskulla börja hyra gårdens åkrar och ett tiotal byggnader.
Rehnberg hyrde också slottet i ett års tid, men fick inte fortsätta med det. Det statsägda fastighetsbolaget Senatsfastigheter förvaltar gården och därifrån har man meddelat att det finns andra planer för fastigheten. Vilka de skulle vara är inte klart eftersom bolaget ännu väntar på utlåtanden från olika ministerier gällande åtgärder för gårdens del.
Vad ska ske med slottet?
Sedan 2007 har slottet står tomt och ingen vet om det kommer att säljas eller inte.
- Den sämsta lösningen är att det står tomt och förfaller. Det är förvånande att staten prioriterar på det här sättet, säger Gustav Rehnberg.
Slottet restaurerades av museiverket i slutet av 90-talet, men det är få mänskor som har haft möjlighet att besöka byggnaden sedan dess.
Marina Grotell tycker att det är ytterst sorligt att man låter Svidja förfalla. Enligt henne är det ett värdefullt ställe nationellt. Hennes största farhåga är att gården kommer att styckas upp.
- Det är en skandal att finska staten låter det här ske, anser hon.